Före Berta Hermanssons tid var undervisningen i söndagsskolan svårbegriplig. Det var ofta en präst som höll rena föreläsningar utan hänsyn till barnens ålder. Berta ansåg att söndagsskolan borde handla om barnets värld. Helt resolut tog hon ut barnen i naturen för att se skapelsens under istället. I och med detta tänkande var Berta inget mindre än en föregångare.

Förutom att undervisa själv arbetade hon med att utbilda nya lärare inom Söndagsskolförbundet. Förbundet höll till i Johannesgård i Haga, inte långt ifrån nuvarande Bertahemmet. Berta ville framförallt fostra barnen till goda medmänniskor. En god medmänniska visar ansvar och hänsyn, och delar med sig. Som alla goda pedagoger föregick Berta som ett gott exempel själv.

På Bertahemmets vägg i matsalen hänger idag ett porträtt i olja. Lyfter man blicken från den strikta klädseln med svart kåpa och hög krage skymtar man en lekfull glimt i ögonen och ett tydlig humoristisk krökningar av läpparna. Samtida källor beskriver Berta mycket riktigt som en dam som lyste upp rummet hon befann sig i.

Dessutom var hon en hejare på att skaffa pengar till verksamheten. De som minns påstår att hennes försämrade hörsel på äldre dagar bidrog till att kassan växte. Allra sämst var hörseln nämligen när pengaherrarna inte ville skiljas från sina slantar.

Trots att Berta trappade ner undervisningen satt hon ändå med på utbildningarna och skaffade fram medel för arbetet ända fram till sin död 1944.